Ibland ställer jag mig frågan "varför håller du på med bloggen?" Jag har inte så många följare, jag är inte speciellt duktigt på att skriva och mina bilder är allt annat än
Jag tjänar ju inga pengar på den heller. Men den är en av mina bästa vänner, alltså missförstå mig rätt men den finns alltid där, i vått och torrt. Jag började blogga för min pappa skulle kunna följa sitt första barnbarn varje dag, vilket jag vet att han gjorde. Efter att han valde bort livet så har jag bara fortsatt i hopp om att han fortfarande följer både C och L, L har aldrig träffat sin morfar, vilket är en stor sorg för mig. Hon kan liksom inte få eller ha fått en bättre morfar han min pappa. Idag hade C med sitt kort på sin morfar och bästa vän till förskolan, jag var tvungen av ren nyfikenhet, att fråga henne varför hon ville ga med det och svaret var enkelt och helt självklart, "Jag vill att alla ska se hur min morfar ser ut"
Jag tror att hon ville visa att hon oxå har en morfar, fast i himlen. Det är många som blir hämtade och lämnade av sina mor- och farföräldrar nämligen då hennes handlande var helt naturligt.
Jo men i alla fall, jag fortsätter väl att skriva här och uppdatera så länge jag känner för det och behöver det. Efter att pappa lämnat oss så har det nästan varit en befrielse att få skriva av sig lite, även om det inte alltid har handlat om honom eller hur jag känner. Det är ju ändå min sak, mitt onda som jag i bland skriver om för att det inte ska koka över. Det är svårt att skriva ibland, som om orden inte vet hur de ska komna ut, vet inte om det är av rädsla för att blotta sig eller för att jag inte vill bli missförstådd. Kan oxå vara så att jag innerst inne inte tycker att ni har med det att göra, inget ont menat!
Ser med ett öga på fotbollen som spelas mellan Sverige och Portugal och inser nu att Sverige tyvärr inte får spela VM, även om det för en stund sedan såg ganska ljust ut.
Orden tar tvärt slut ibland så jag säger god natt och önskar alla en god natts sömn.
Kram Lina
❤️
