Fattar inte att det är 4 år sedan jag fick det hemska samtalet om att du inte längre andades och levda bland oss. Jag kan fortfarande känna paniken och klumpen i magen när vi satt där i bilen på väg hem till dig. Jag minns oxå den jävliga tiden efter, hur arg och besviken jag var, hur synd jag tyckte om mig själv. Det gör jag inte längre. Jag tycker synd om dig, att du måste haft det förjävligt för att ta ett sådant beslut som du gjorde, att du inte såg nån annan utväg än att ta dig eget liv. Ja jag vet det låter hårt men så måste det ha varit. Jag är fortfarande arg på dig och det kommer jag fortsätta vara, arg på dig för att du lämnad en liten flicka med så många frågor om varför, frågor som jag inte kan svara på.
Jag trodde att saknade skulle blekna med tiden och att den inte skulle vara så stark, tänk så fel jag hade. Saknaden och längtan efter att få hålla om dig, krypa upp i din famn finns där varje dag.
Vi kör till minneslunden idag och tänder ljus hos dig. Lova som aldrig har träffat dig har kort på dig och berättar om att du är hennes morfar men att du finns i himlen tillsamman med hennes farfar. Hon vet precis vart vi ska gå när vi ska tända ljus. Cornelia säger inte så mycket mer än att hon ofta undrar vad som hände och varför, eftersom jag inte vet varför så svarar jag att du inte ville leva längre. Jag har inte någon annan sanning än den tyvärr.
Så många gånger som jag har önskat att du sagt nått till oss, att du gjort något åt det, då hade du säkert varit med oss idag, fått uppleva alla dina fina barnbarn (alla 4 flickorna) Ja du, flickor det är det gott om i vår familj..
Älskar dig!
Kram Lina
