Visst är det underligt. Idag när jag gick på stan mellan butikerna, jag var på jakt efter den perfekta feststassen, men när jag gick där i duggregnet så fick jag syn på en gammal arbetskamrat till min pappa. I samma ögonblick jag såg henne så knöt sig handen runt telefonen och i en sekund tänkte jag, jag måste ringa pappa, men i nästa steg kom jag på att det inte går. Men visst är det konstigt att efter snart två år fortfarande komma på sig själv. Jag borde ju vid det här lager veta att det inte går. I dessa ögonblick blir saknaden stor. Tänk att bara en gång till få krypa upp i knät på pappa och bara vara där och känna doften av AXE, dra fingrarna genom hans hår andas in hela honom. Höra när han skrattar och busar med barnen. Saknar honom varje dag!
Kram Lina
❤
Tänker på dig.
SvaraRadera