Ett liv utan

Man kan sakna mycket här i livet och en stor saknad för mig är min pappa. Som många av er säkert vet och har förstått så finns inte min älskade pappa i livet längre, han valde bort livet själv, ingen vet varför. Den saknaden som blir efter är svår att förklara och svår att förstå även för mig som är mitt i den. Jag har när jag var yngre funderat på hur det kommer att bli sen när man blir "gammal" och ens föräldrar försvinner i från en. Saken är den att jag trodde inte att jag skulle förlora min pappa när jag var 32 år. Kan väl säga att detta var  inte nått jag hade planerat för, inte för att man planerar för att ens föräldrar ska dö eller ta livet av sig som är fallet här, men man vet ju ändå nånstans att man inte lever i evighet och inte ens föräldrar heller även om man önskar att de gjorde det.

Jag är tacksam över att jag har en fantastisk man att luta mig mot, han fixar och trixar med det praktiska, tar tag i saker och ting och hjälper till framför allt. Utan honom vet jag inte om jag hade fixat det. Tack för att du är min!

 

Jag gråter inte så ofta eller så mycket inte ens efter att jag fått barn och inte ens nu som gravid men i bland kommer det över mig, som idag när jag satt på jobbet och tänkte på att djuren kommer att försvinna ifrån gården, det var en konstig känsla, som om man tar en bit av gården och kastar iväg, den blir liksom inte hel om det inte finns djur där. Jag har ingen relation med de djuren som går där idag, men just känslan av att veta att nästa gång jag åker "hem" så finns inte dem där. Det får mig att rysa för är det något som jag förknippar med min pappa så är det djur och framför allt då kor. Men det är ju något som man får lära sig att leva med. Ni undrar kanske om jag sitter här och gråter och nä det gör jag inte. Jag ler faktiskt, det är ändå så skönt att vet att de kommer att få det bra dit de kommer och att de kommer att få gå tillsammans i fortsättningen oxå.

 

Kan känna mig lite tjatig ibland av att skriva om min pappa, jag har ju inte gjort det så mycket innan, men det är ju för att då har han ju varit här, jag har kunnat ringa honom när jag har velat eller köra ut till honom, men jag kan inte det längre och det gör mig frustrerad. Faan! Så jag kommer säkert att vara tjatig ett tag framöver tills de här känslorna har lagt sig lite och inte är så påtagliga. Jag har tänker på honom hela tiden inte en gång om dagen eller så utan hela tiden. Som när jag körde från jobbet idag och passerad den korsningen han alltid passerade när han skulle hem, det kommer han inte göra mer.

 

Ja jag saknar verkligen honom och önskar varje dag att få träffa honom och få krama honom, men jag vet att så inte är fallet och jag måste lära mig att leva med detta. Jag är ändå tacksam över att jag fick lära känna honom och att stolt över att han var min pappa - Världens Bästa Pappa - ja och om ni frågar Sessan så var han världens bästa morfar. Hon drömmer mycket om sin morfar och vaknar ibland och är ledsen, det är jobbigt att få höra då att det är morfar som det handlar om. Ikväll så drömde hon att han glömde äta kräftor och vaknade och var ledsen över det. Hon saknar verkligen honom och det förstår jag, för det finns ingen som har busat så mycket med henne som han gjorde.

Detta är nog den jobbiga biten att tänka på, att hon inte får busa och leka mer med honom. Men samtidigt är jag glad över de 4 år som de fick ihop för nästa lilla busfrö som kommer, får aldrig uppleva sin morfar.

 

Ja och som vanligt så, Pappa jag saknar dig!